Just To Run

Idag bestämde jag mig för att testa ett nytt skidspår. Vädret var riktigt härligt och motivationen på topp! Hinner inte åke mer än några hundra meter på plan backe förrän jag på något underligtvis lyckas falla. Jag skrattar och inser hur svårt det kan vara att kliva upp igen. Hinner även tänka på hur fånig jag ser ut där jag kämpar på. Försöker lossa ena skidan men f-n, jag klarar inte av det heller. Tillslut så står jag på benen och spurtar på igen.

Efter halva sträckan så kommer en brant jäkla backe och det är min skräck. Jag åker i allafall ned. Jag känner att det går fortare och fortare. Skidspåret svänger och.......innan jag fattar vad som händer så inser jag att jag faktiskt står med huvudet i snön ned till axlarna. Jag är riktigt mulad av snö. Snön är i pjäxorna och även under tröjan. Tur att ingen såg mig, tänker jag och den här gången lyckas jag komma upp på skidorna lätt som en plätt och jag skrattar åt mig själv.

Innan jag är framme vid parkeringen stannar jag till och sopar av mig och fixar mössan för att inga ska se att jag stått på huvudet. Att jag gjorde det hade jag inte mycket för. Därför de sista 100 metrarna stavar jag på allt vad jag bara orkar och vips så fäller jag mig själv igen och faller med huvudet före ned i snödrivan. Nu tjuter jag av skratt (ni som vet hur det kan låta, förstår) eftersom mina tre fall passerar i revy i huvdet på mig.

När jag är tillbaka och sätter mig i bilen och tittar mig i spegeln så är inte mascaran där den borde vara :)) Nästa gång får jag ta på mig en vattenfast mascara eller hoppa över den.

Jag fick i allafall skratta gott åt mig själv! Hade tänkt åka ett varv till men motivationen var som bortblåst efter det första varvet av någon anledning ;)

Sånt här händer bara mig och det är såå typiskt. Men jag bjuder på det :)